eglen

Jag gillar inte avundsjuka. Det är något jättefult. Jätteonödigt och ont. Varför blir man avundsjuk ens egentligen? Svartsjuka kan jag förstå till en viss gräns. Men avundsjuka, nej.
Varför kan maninte glädjas åt andras lycka? Vad gör en annan människas lycka mig som person egentligen? Om en annan lyckas, blir jag stucken någonstans? Om någon är rik, blir jag fattigare för det? Om någon annan är snygg, blir jag ful för det?

Kan inte man bara nöja sig med allt som det är? Tänka helt tvärtom, bortom avundsjukan, att man egentligen har det mycket bra. Tacka för allt man har.

Sen kan jag inte heller förstå folk som försöker göra andra avundsjuka. Det kan vara jobbet, skolan, pengar, kärlek..

I grund och botten är det nog en osäkerhet det handlar om. Eller girighet.

När jag skriver att jag kan förstå svartsjuka så menar jag en liiiten liten svartsjuka. Sånt kan vara gulligt. Lite mer än så är bara skadligt.