bloggen... NEJ NEJ denna namnges "87an"
Pratade med en kompis om bloggen.. frågade om hon hade sett den.. nope.. inte så konstigt med tanke på att vi inte setts på ett tag. Att säga det över internet kändes lite hmm.. Denna kompis kommer att återkomma i bloggen. Vi kallar henne för 87an.
87an är en av mina tre bästa vänner. Hon är min barndomskompis, jag kommer inte ihåg när jag först träffade henne, så länge har hon funnits. Om man sätter 87an, G, den tredje och min kusin i ett rum, skulle man kunna få fram nästan allt som finns om mig. De vet nästan alla updates i mitt liv. De är dem som får höra allt först, kanske endast.
Hon sa nyss att hon hade läst bloggen.. tyckte den var rolig.. när ja frågade vilka inlägg som var bra, nämnde hon två G inlägg och ett E inlägg. INTE BRA. The Game is ooonnnn.. Im back on the track.. G kan inte vinna...JAG kan inte FÖRLORA.. Den här vinnarinstinkten är inte bra jag vet. Men den finns där! Den har alltid funnits där. Den har stört mig, faktum att jag ibland kan bli sur och känner bitterhet hatar jag djupt.
Jag och hon har haft bra tider genom åren. Allt har inte åkt på hal is. Men hon finns där det vet jag. Mina "va gör du sms," svaras direkt det vet jag och hennes med. När vi var barn uppgicks vi ofta, varje dag. Hon var min apkompis, min kompanjon då vi apade oss i träden. En av dessa gånger klättrade vi i ett träd på gården. Satt där kanske ett tag kommer inte ihåg. Trädet var inte så högt. Jag klättrade ner. Det var 87ans tur.
Något hände och istället hängde hon i trädet. Den var hennes armar som var som ett "T" som hade fastnat mellan två grenar. Vi skrattade. Hon hängde där och kunde inte göra något. Hon blev trött. Hon såg så rolig ut jag kunde inte hålla mig för skratt. Hon sa, - Ja kastar mig ner, jag orkar inte längre. Jag kommer att dö.- Nej nej kolla gör såhär,, nehe,, men gör sådär..-Nej det går inte ja orkar inte. Jag ska dö nu. Jag skrattade. -Nej håll uuut ahahah. -Nej E, jag dör nu.
Jag kommer ihåg räddningen. Den långa kvinnan från gården, som vi inte var jätteförtjusta i. Hon kom till trädet mellan buskarna, lyfte sina armar och räddade 87an. Hon var räddaren i nöden.
Jag glömmer aldrig denna händelse, den är mig kär. Den sprider leenden. Om och om igen.
