eglen

I mitt förra inlägg skrev jag att jag var gråtfärdig. Detta fick mig att tänka på en grej som hände för någon vecka sedan.

Det var en morgon (kl var ca 11-12) och jag sov. Jag sover vääldigt djupt. Långt ifrån hör jag att min telefon ringer. Ett flertal gånger. Sedan hemtelefonen. Jag sover vidare utan att svara, känns omöjligt att ens röra på mig just då. Efter ett tag hör jag ett annat ljud. Nämligen dörren som plingar. Den som plingar gör det ORDENTLIGT.

plingplingplinggggggplingplingpling.

Jag går upp och öppnar dörren direkt. Ni vet ju hur det blir när man går upp ur sängen för snabbt. Man ser typ ingenting. Så blir det även denna gång. Jag ser ingenting. Där står iallafall min barndomskompis som pratar. Jag hör nästan inte vad hon säger. Det låter typ "din galning jag har ringt dig hundra gånger jag har ringt till din mobil till ditt hem och jag kommer inte in genom porten men en annan familj öppna dörren jag är försenad tilljobbet villken tur att någon öppnade dörren...................". Fast allt detta säger hon snabbare än dr dre. Någonstans däremellan ger hon mig en fet kram och en stoor blomma.

Jag fattar ingenting och inte ens ett enda ord kommer ifrån min mun. Innan jag ens har fattat något hoppar hon in i hissen och drar. Jag står stilla och tänker vad som har hänt... tills jag hör en bil tuta. Så som man brukar tuta när det är bröllop.

Jag går ut till balkongen för att se vad det är. Vem om inte min barndomsvän? Självklart! Hon tutar tills jag inte kan se henne längre. Jag är så chockad att jag inte ens märker att jag står i snön helt barfota.
Så snabbt jag kommer in i lägenheten igen känner jag hur jag börjar gråta.

Detta var en sån fin överraskning och jag blev så rörd. Jag grät över hennes blomma, hennes fina grattiskort(körkort) och över att jag inte kunde få ut ett enda tack under all chock.

G